Klimatglobalister bekänner färg: förespråkar diktatur - Kina en förebild

Svenska Dagbladet publicerar den 5 november 2017 en artikel där ett antal klimataktivister förespråkar att ”demokratin måste ta en paus för att klimatet ska räddas”. Bland annat nämns diktaturen Kina som en ”förebild” för klimatarbetet. Detta är en mycket oroväckande utveckling eftersom en sådan teknokrati med diktatoriska förtecken mycket väl kan missbrukas.

I Svenska Dagbladets artikel står det bland annat:

”Ett känt namn i debatten är biokemisten James Lovelock som uttryckt att ”människans tröghet” utgör ett hinder, samt att klimatkrisen är att likna vid ett krig – då demokratin måste sättas på paus för ett tag.

En annan förespråkare för ett slags ’klimatdiktatur’ är Jørgen Randers som är professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo. Hans huvudpoäng är att problemen med den globala uppvärmningen är så allvarliga och akuta att vi inte kan invänta att demokratin får ha sin gång.

Randers slutsats blir alltså att ett elitstyre med flertalets bästa för ögonen vore den ultimata lösningen i kampen för klimatet. Jørgen Randers nämner diktaturen Kina som en förebild. Kommunistpartiet styr och har styrka att fatta de beslut man anser krävs.

Även Anders Wijkman, tidigare ordförande i Miljömålsberedningen där sju partier enades om Sveriges klimatmål och nu ordförande i Romklubben och Climate-KIC, framhåller Kinas höga klimatambitioner.

– Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar, säger han.”

Den här retoriken påminner till stor del om hur bolsjevikerna ansåg sig tvungna att göra revolution och introducera ”proletariatets diktatur” för att etablera kommunismen i Sovjetunionen.

Många SvD-läsare satte nog kaffet i halsen när klimatglobalisterna plötsligt bekände färg och började tala om att införa en teknokratisk internationell diktatur med influenser av Kina. Vad de flesta läsare inte känner till är att dessa klimatalarmister har förespråkat ett sådant diktaturliknande styrelseskick i det fördolda under flera år.

Redan för två år sedan hävdade Christiana Figueres, som är sekreterare för FN:s konvention för klimatförändringar, att världens kapitalistiska system måste ses över på grund av den globala uppvärmningen. I samband med klimatavtalet i Paris 2015 sade hon:

”This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time, to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the Industrial Revolution. […] This is probably the most difficult task we have ever given ourselves, which is to intentionally transform the economic development model for the first time in human history.”

Vilket ekonomiskt system Figueres vill ersätta kapitalismen med framgår inte, men en ledtråd är att hon även har hävdat att Kinas kommunistiska system är mest effektivt för att bekämpa klimathotet.

Det finns flera internationella politiska initiativ med klimathotet som grund initiativ – och i bakgrunden finns planerna på en världsregering med en uttalat odemokratisk och teknokratisk agenda.

Låt oss börja med att granska Romklubben (Club di Roma), som är en tankesmedja som engagerar sig i internationella frågor. Romklubben blev framför allt känd för sin skrift ”Tillväxtens Gränser” som lade fram argument för att jordens tillgångar inte räcker till för den ekonomiska tillväxten på grund av den snabba befolkningstillväxten. Boken fick kritik för att brista i vetenskaplighet samt förespråka nymalthusianism, som väsentligen står för antaganden om att en konstant befolkningsökning leder till tilltagande miljöförstöring, brist på naturresurser, mänskliga umbäranden och förtida död.

Romklubbens företrädare Carrol Louis Wilson, samordnare av rapporterna SCEP (Study of Critical Environmental Problems) och SMIC (Study of Mans Impact on the Climate), samt atmosfärforskaren Walter Orr Roberts (Aspen Institute) varnade dessutom tidigt för klimathotet. I Jacob Nordangårds granskning av Romklubben står det:

”Romklubbens lösningar var elitistiska och byggde på ett globalt förvaltarskap av planeten. Tongivande medlemmar har allt sedan grundandet varit djupt förankrade i nödvändigheten av en världsfederation. I Mankind at the Turning Point föreskrevs en värld uppdelad i tio regioner. De såg på människan som ett problem, att vi var för många och att vår närvaro var en skada för planetens välmående. Där togs ingen hänsyn till människans uppfinningsrikedom och skapande förmågor. Istället var det en ytterst negativ syn som avtecknade sig. Människans ekologiska avtryck var tvunget att reduceras och kontrolleras av vetenskaplig expertis. Demokratin sågs inte heller som ideal för att hantera den nödvändiga omställningen.”

På ett möte med Romklubben i Saltsjöbaden 1978 sade medlemmen Rennie Whitehead följande:

”As ministers, we have received a great deal of information, forecasts and the results of analysis. What is lacking is political decision. Most politicians are aware of the nature of the problems, but no decisions are taken. Why? The man in the street is not prepared to make sacrifices and the politician will not fight this attitude – indeed he cannot without risking his political life. Sacrifice is against trade union principles. There are two possible approaches: One is to try to build up an ethic which substitutes satisfaction for material reward. The other is to frighten people to the point where they will make sacrifices in order to avoid catastrophe. Both methods must be attempted.”

Ett liknande budskap hade några år tidigare framförts på World Future Societys konferens ”The Next 25 Years: Crisis & Opportunity”. Med andra ord: skräm världens medborgare till lydnad.

Kristdemokraten Anders Wijkman, som uttalade sig i Svenska Dagbladets artikel ovan, är sedan 2012 ordförande i Romklubben. Samme Wijkman är dessutom medlem av föreningen Global Challenges Foundation som har sitt säte i Stockholm. Så vad vill då Global Challenges Foundation åstadkomma? På deras hemsida finns följande manifest:

“Global Governance is a concept used to describe forms of world governance and cooperation. There is great agreement today that the global institutions that have been established to handle transnational risks – primarily the UN and its organisations – are unable to handle the threats in a satisfactory manner. On the contrary, many of the greatest global risks increase from year to year. The world is in urgent need of a new, better global governance model that could reduce, and preferably eliminate the greatest global risks in a rational, effective and equitable way.
The Global Challenges Foundation wants to promote research, debate and proposals regarding how to handle the greatest global risks in order to secure the survival and welfare of humanity.”

Sammanfattningsvis vill alltså Global Challenges Foundation ersätta de demokratiska nationerna samt FN:s organisationer med ”world governance”, det vill säga en världsregering.

Som om det inte räckte med Anders Wijkman finns det fler svenskar i denna organisation med tveksamma odemokratiska förtecken: i styrelsen för Global Challenges Foundation sitter bland andra Johan Rockström, Fjärde AP-fondens vd Mats Andersson, Folke Tersman och tidigare även utrikesminister Margot Wallström.

De internationella klimatåtgärderna återkommer även inom ramen för Agenda 2030, vilket är FN:s överstatliga program som verkställdes med början av 2016. De nationella regeringarna skall vara direkt underställda FN:s överhöghet och kommer att kunna jämföras med en kommunstyrelse i fortsättningen. Vidare innebär Agenda 2030 att alla medlemsländer måste stå för livslång omsorg om alla världsmedborgare, oavsett kön, ras, migrationsstatus, utbildning, etc. Med andra ord ska rika länder som Sverige anse sig skyldiga att ta emot ett obegränsat antal (klimat)flyktingar och dela på välfärden och levnadsstandarden med alla som tar sig till landet.

Även den franske filosofen George Monbieut har förespråkat en världsregering som ska hantera de globala problem som finns med klimathotet. Det finns med andra ord ett flertal internationella, ekonomiska, politiska och filosofiska initiativ till att introducera ett överstatligt styre med bäring på den globala uppvärmningen.

”rädda jorden från global nedkylning”

Absurt nog förekom samma retorik om att ”offra demokratin” för 40 år sedan, men då för att – hör och häpna – ”rädda jorden från global nedkylning”. På 1970-talet varnade massmedia om för global nedkylning som antogs bero på människans föroreningar. Diverse extrema väderfenomen skylldes på den globala nedkylningen och alarmisterna på den tiden varnade för att en ny istid var på väg. Hundratals tidningsartiklar, böcker och filmer mellan 1970 och 1979 rapporterade om hotet från den globala nedkylningen. I den här filmen från 1978 varnade amerikanska forskare exempelvis för ”att en ny istid är på väg”.

Dessutom dök det upp politiska aktivister som förespråkade omfattande politiska kontrollinstrument och ett kommunistliknande globalt styre för att komma tillrätta med den fruktade globala nedkylningen. Tidningen Argus Press publicerade 1970 en artikel på detta tema, där det bland annat stod:

”Framtidsutsikterna är bokstavligt talat iskalla. Ytterst kan klimatförändringarna leda till en 20 grader kallare temperatur både inomhus och utomhus. Och nu när vi har vant oss vid, eller rent av blivit härdade av, det fysiska hotet av föroreningar kommer nu en varning om att detta kan leda till politiska konsekvenser. Dr Arnold Reitze, som är expert på legala aspekter vid Cleveland’s Case Western Reserve University, förutspår att föroreningarna – eller försöken att kontrollera dem – kan bli fatala för det öppna samhället. ‘Vi kommer att bli tvungna att offra demokratin på grund av de lagar som krävs för att skydda oss från mer föroreningar’, säger Reitze.”

Klimatet har alltså under decennier utnyttjats som en faktor för att en liten elit ska kunna tillskansa sig internationell makt: på 1970-talet varnade man för global nedkylning – och under vårt årtionde varnar de tvärtom för global uppvärmning.

Nu börjar det dessutom komma forskningsrapporter om att jorden kan vara på väg att kylas ned igen på grund av reducerad solaktivitet. Solforskaren Lockwood kom fram till att solens magnetfält har försvagats, vilket har lett till att solaktiviteten har minskat, sedan 1980-talet. Effekten är dock fördröjd med 5 till 15 år, vilket kan förklara att medeltemperaturen inte har stigit nämnvärt de senaste 15 åren. NASA, American Astronomical Society och flera internationella solforskare har dessutom kommit fram till att den kommande solcykeln (solcykel 24) kommer att bli ovanligt svag. Den australiske solforskaren David Archibald har gjort bedömningen att jordens temperatur kan sjunka med två grader, medan ett norskt forskarteam har gjort uppskattningen att den sjunka med en grad till år 2020.

Man bör alltså vara extremt försiktig innan man ersätter de nationella demokratierna med ett globalt teknokratiskt styrelseskick. Demokratin i Sverige tog flera århundranden att bygga upp och den bör givetvis vårdas och bevaras. Klimatet har däremot en förmåga att förändras.  Om vi ger upp vår demokrati för ”global uppvärmning” – och det visar sig att en svagare solcykel leder till att temperaturen sjunker – då sitter vi där med ett teknokratiskt styrelseskick på en allt kallare planet.

-

-
Denna text är en återpublicering av artikelserien "Klimatfrågan" av bloggen Projekt Morpheus, hela serien finner du här